Till en vännina
Jag läste på vänninansblogg, där stod det i en liten mening som jag har tänkt på i flera dar....
"men idag tänker jag specifikt på E min trogne vapendragare".
E det är alltså jag det.....
Jag vet inte varför just den raden gjorde mig varm i hjärtat, men jag kände mig så tacksam.
När man har vandrat bredvid varann i nästan hela ens vuxna liv utvecklas ett band. Ett band som andra kanske inte alltid förstår och ibland kanske inte ens jag själv.... men det gör inget för bandet kräver inget det bara finns där.
Ett litet kärleksband mellan två människor som bara är.
Jag kommer konstigt nog ihåg den där dagen för typ 18 års sen då det blonda yrvädret kom in i mitt liv. Hon frågade om vi skulle göra sällskap hem från skolan.
Hennes hår var bångstyrigt av lockar och kinderna knallröda av rouge. Själv gick jag bredvid...... rätt så rädd och rätt så grå.
Jag kommer ihåg känslan när vi gick där på gångvägen och hon läste en dikt för mig om en Undulat och Gunde Svan.
Jag hade aldrig mött någon som henne, så fundamentalt olik mig själv......
men just där just då skedde nått - ett möte i hjärtat.
Åren har gått och vi har varit med varann, ifrån varann, i väldig fas och i väldig ofas med varandra.
Vi har hunnit dela tårar, skratt, ilska, skrik, galenskap, guldmedaljer och diplom med varandra.
Fortfarande nu när hon sitter där i köket med 2 barn runt bordet och en liten parvel i magen kan jag med jämna mellanrum känna mig så oerhört tacksam.
Tacksam över det lilla blonda yrvädret som jag mötte den där gången på min väg hem från skolan läsandes en dikt om Gunde Svan.....
"E min trogne vapendragare".
Ja, det är jag det.......
Nasse och Puh.... Tack du. Fredagar du är ledig då finns det alltid en dippskål som väntar;) på dig.
k
